nattliga reflektioner

Jag läser mitt tidigare inlägg.. Hela situationen är absurd!
Jag är 26 år! Det här är ju fånigt...

...att jag ens bryr mig.. *suck*

trött och irriterad

Intressant.. irriterande men intressant det här. Jag älskar min kyrka men just nu är jag lite irriterad.

Sedan jag hittat tillbaka till min tro har jag febrilt försökt vara mig själv. I all turbulens var det som om alla murar rämnat och där stod jag, enkel och fri. Och vet ni vad.. Det är jätte läskigt!!! Men trots det har jag försökt existera i allt det nya. Jag och Jesus är gamla bekanta men allt annat är nytt! Så envis som jag är vill jag övervinna all blyghet och vara mig själv…

…Började kännas bra, som om det började släppa.. Men så enkelt fick det inte vara, nej då. För i vår kära kyrka har vi riktig högstadiementalitet eller en kultur som i alla fall jag är främmande för. Fine jag är singel och visst, jag är less på det och önskar att jag fann ngn. Men ni känner inte mig!!! Det är inte många som visat ngt genuint intresse att verkligen lära känna mig. För om ni gjort det så skulle ni se att jag inte blir ”kär” i ngn för att jag pratar med denne!

Jag älskar för mycket för att bli kär sådär.. Jag älskar människor och sist jag kollade så fanns människor i två uppsättningar av kön; män och kvinnor. Dessutom är jag uppväxt med mestadels killar omkring mig och har alltid varit alldeles för rättfram för att umgås med tjejer.. Såhär på äldre dagar (låter som om jag är jättegammal) har jag lyckats lära mig hur man gör till viss del och jag tycker otroligt mkt om mina tjejkompisar. Men faktum är att jag alltid tyckt att det är lättare att prata med killar. Troligtvis för att män och kvinnor faktiskt ska komplettera varandra..

Dessutom så sitter min romantiska kärlek för långt in. Jag är frikostig med vänskap men med kärlek är jag sparsam. Jag kan inte älska ngn på det sättet förrän jag lärt känna personen. Och som folk beter sig så verkar inte det kunna hända den närmaste tiden. Jag är ledsen men jag säger inte att jag älskar dig hur lätt som helst, jag vet inte hur ni gör men jag är inte sådan.

Självklart är jag intresserad! Jag är intresserad av intressanta människor, män som kvinnor. Men råkar det vara en man så blir det ju rent sagt fånigt här. Är väl uppe i tre personer som jag tydligen är kär i. Mkt spännande med tanke på att jag själv inte visste om det!

Det känns nästan meningslöst att försöka vara sig själv för ju mer jag är mig själv desto mer verkar jag bli missförstådd. Känns verkligen inte som om jag är välkommen som jag är..

Jag vill ha vänner, genuina vänner som är intresserade av mig. Har du någonsin varit rikigt ensam? Inte haft föräldrar som en trygg punkt, ingen släkt, ingen som helt är din egen speciella någon? Någon du känner skulle släppa allt för dig? Om du gör så vet du hur jag känner.. Jag tror att det är därför jag tycker så mkt om er och bryr mig så mkt. För hur ensam jag än är så vill jag att ingen annan i hela världen ska behöva känna så. Jag vill finnas där för er så låt mig få bry mig om folk på mitt sätt. Jag är ju inte ens flirtig, jag vet inte hur man är det så tror du att jag är det så har du fel!

Singeltankar

Att det ska vara så krångligt att blogga. Mindes inte lösenordet.. Massa knas för att komma in men vad gör man inte för att ösa ur sig lite tankar ut i meningslösheten.

För att fortsätta lite på gårdagens tema som var trötthet så kan jag nämna just en biverkning av just trötthet som drabbat mig lite extra idag. Nämligen det att jag som annars är ganska kavat känner mig smått gråtmild och känslig idag. Så när min mamma åter igen klagar på mig och berättar hur misslyckad jag är blir jag lite ledsnare än vanligt för att sedan lida mig igenom "Bridget Jones dagbok" i min egen självömkan för att inse att tillockmed hon faktiskt fick en karl på slutet... Medans jag själv sitter här, ensam och för blyg för att våga prata. Eller tillräckligt smart att inte öppna munnen och avslöja vilken idiot jag är, eller iallafall låter som så fort jag öppnar munnen när jag blir nervös.. Vilket jag självfallet är när någon av det manliga könet får för sig att prata med mig.
Skämt å sidor, nej inte alla män.. Bara de få som har en förmåga att vända upp och ner på mitt inre.
Hopplöst? Nej då.. Men lite plågsamt..
Jag litar på att Gud löser mitt manliga dilemma men jag hoppas verkligen att han har en bra plan för har han fått för sig att jag ska vara delaktig så måste han vara kreativ. Jag, med mitt nervösa svammel lär skrämma iväg de flesta...

Nej vet ni vad.. jag försöker verkligen ha ett annat fokus. Koncentrera mig på Gud och strunta i allt det där andra. Men när jag är trött så blir jag så mycket mer ensam.. Ja fy mig lite självömkan är det nog. Men jag är så rädd och orolig.. att det skulle vara kört för mig..

Jag försöker ha ett annat fokus men när jag ser honom är det så svårt..

Nej.. god natt.. sånt här galet kan jag inte hålla på med.. Sooooova!

Decembertrött

Trötthet är ett monster som äter upp förståndet innifrån kroppens alla vrår.

Har hört det sägas att man inte kan sova i förebyggande syfte. Men man kan helt klart sova ikapp. Vilket jag inte lyckats åstakomma ännu.

Nu börjar skolan gå inför landning och jag har fått en och en annan förmiddag ledig. Så jag har sovit på natten och sovit på dagen men är fortfarande helt slut...

I början går det bra att bita ihop, efter en stund blir man seg och lite vimsig men efter ännu ett tag så blir man alldeles uppgiven och förtvivlan ligger och lurpassar i alla hörn redo att kasta sig över den trötte stackaren om denne möter minsta lilla motgång.

Nej nu får det ta och bli lite ledigt så både kropp och hjärna får vila lite. Att plugga är jobbigt för hjärnan går varm dygnet runt. Min lilla stackare till hjärna är alldeles överhettad, om den vore en dator skulle det blinka "ERROR" med stora röda bokstäver.

Dessutom så vill jag ju ha lite ork tillbaka till allt roligt som jag vill göra... ;-)

Därför säger jag god natt till er nu...

I'm back

Det är så underligt. Jag skriver oftast när jag är nere så trots att den här sommaren varit fantastisk (hösten och vinter också till stor del) så är det bara den korta del då jag slogs av en höstdepp som kommit på prent.
Lite synd då så mycket otroligt har hänt. Jag borde skriva mer de bra dagarna, det skulle kanske göra så att jag mindes dem bättre.
De senaste året har varit ett äventyr, ett äventyr tillbaka in i min tro. Eller vid det här laget måste jag säga att resan fört mig längre. Långt längre än jag någonsin nådde då jag var tonåring. När jag rest tillbaka och in i ett annat sätt att leva så har mkt i mitt liv förändrats radikalt och jag har fått en större förståelse för mig, mina tankar och livet omkring mig. Nu finns det en balans och det är ju klart. Nu är Jesus tillbaka i mitt liv då är livet helt igen och jag kan vara jag.

Jag är påväg tillbaka till min personlighet, till min kärna.
Fortfarande blyg, nervös och lite osäker men betydligt modigare och absolut positiv igen.
With his help I found myself again.

Så idag var en bra dag.. som så många andra... :-)

Autumdreams

So I’m back to my reality. And I’m so tired of it! I don’t want to care; I don’t want to be forced to care.
I would love to enjoy the beautiful autumn days and be able to stand still for as long as I’d like.
But surely that’s no good. Then I think too much, wondering what it will become of me. And that’s a scary thought my friends.

Let’s turn in and float away in dreams. I should not complain, I get to sleep every night and every night there will be dreaming occurring.

Mothers..

Mothers…
They are wonderful caring creatures, lovely and totally terrifying.
When you grow up you redefine your person, and also the relationship to some people in your life. One such person in my life is my mother.

Since my parents’ divorce my mother has been my dearest friend. We talk several times every week and she is in almost all my decisions in life. Since I was I kid my mother’s word has been the strongest in my life even when I hated hearing it.

Growing up I’ve depended and listened to the people around me, unsure about myself and trying to learn to know myself. The older I’m becoming the more I’ve learned. Today I was thinking on who I am. And I realized that maybe I understand why something’s are so difficult nowadays. I’m maturing and starting to use all my own experience and giving myself the answers to my questions. I’m not leaning on others I’m standing on my own.

Now to my mother.
This transformation is not easy to adapt on the relationship to hear. She means well, loves me but has sometimes difficulty understanding my point of view. She wants so much for me and has not realized that I’m not a screaming teenager anymore. If I don’t like something I’m not ranting about it. I have a hard standing my ground and telling her off, scared to hurt her feelings. It often ends up in just that when she recognizes a little too late that I’m not interested or willing. She gets hurt and thinks I’m ungrateful. Not appreciating all the work and thought she has put into it. Sometimes I’ll try to explain (obviously not good enough) but she still heads on convinced that it’s the best for me and can’t understand my rejections when they are not what she thinks is common sense and smart.

I have my own inner world, my own likes and dislikes. I do things my own way, I dress my own way and I like to decorate my home my way. Sometimes my way of thinking is not the same as my mother and she has a hard time understanding me and the reality that she needs to respect my way of thinking even if she thinks I’m a complete idiot.

It makes me sad that I’m so bad at getting thru to my mum. It’s like she doesn’t understand how much I love her and that it’s just because of that I’m have a hard time speaking my mind. If only she would listen and don’t be offended by my opinions. I don’t disagree with her to make her sad, I simply disagree because I think in a different way.