nattliga reflektioner

Jag läser mitt tidigare inlägg.. Hela situationen är absurd!
Jag är 26 år! Det här är ju fånigt...

...att jag ens bryr mig.. *suck*

trött och irriterad

Intressant.. irriterande men intressant det här. Jag älskar min kyrka men just nu är jag lite irriterad.

Sedan jag hittat tillbaka till min tro har jag febrilt försökt vara mig själv. I all turbulens var det som om alla murar rämnat och där stod jag, enkel och fri. Och vet ni vad.. Det är jätte läskigt!!! Men trots det har jag försökt existera i allt det nya. Jag och Jesus är gamla bekanta men allt annat är nytt! Så envis som jag är vill jag övervinna all blyghet och vara mig själv…

…Började kännas bra, som om det började släppa.. Men så enkelt fick det inte vara, nej då. För i vår kära kyrka har vi riktig högstadiementalitet eller en kultur som i alla fall jag är främmande för. Fine jag är singel och visst, jag är less på det och önskar att jag fann ngn. Men ni känner inte mig!!! Det är inte många som visat ngt genuint intresse att verkligen lära känna mig. För om ni gjort det så skulle ni se att jag inte blir ”kär” i ngn för att jag pratar med denne!

Jag älskar för mycket för att bli kär sådär.. Jag älskar människor och sist jag kollade så fanns människor i två uppsättningar av kön; män och kvinnor. Dessutom är jag uppväxt med mestadels killar omkring mig och har alltid varit alldeles för rättfram för att umgås med tjejer.. Såhär på äldre dagar (låter som om jag är jättegammal) har jag lyckats lära mig hur man gör till viss del och jag tycker otroligt mkt om mina tjejkompisar. Men faktum är att jag alltid tyckt att det är lättare att prata med killar. Troligtvis för att män och kvinnor faktiskt ska komplettera varandra..

Dessutom så sitter min romantiska kärlek för långt in. Jag är frikostig med vänskap men med kärlek är jag sparsam. Jag kan inte älska ngn på det sättet förrän jag lärt känna personen. Och som folk beter sig så verkar inte det kunna hända den närmaste tiden. Jag är ledsen men jag säger inte att jag älskar dig hur lätt som helst, jag vet inte hur ni gör men jag är inte sådan.

Självklart är jag intresserad! Jag är intresserad av intressanta människor, män som kvinnor. Men råkar det vara en man så blir det ju rent sagt fånigt här. Är väl uppe i tre personer som jag tydligen är kär i. Mkt spännande med tanke på att jag själv inte visste om det!

Det känns nästan meningslöst att försöka vara sig själv för ju mer jag är mig själv desto mer verkar jag bli missförstådd. Känns verkligen inte som om jag är välkommen som jag är..

Jag vill ha vänner, genuina vänner som är intresserade av mig. Har du någonsin varit rikigt ensam? Inte haft föräldrar som en trygg punkt, ingen släkt, ingen som helt är din egen speciella någon? Någon du känner skulle släppa allt för dig? Om du gör så vet du hur jag känner.. Jag tror att det är därför jag tycker så mkt om er och bryr mig så mkt. För hur ensam jag än är så vill jag att ingen annan i hela världen ska behöva känna så. Jag vill finnas där för er så låt mig få bry mig om folk på mitt sätt. Jag är ju inte ens flirtig, jag vet inte hur man är det så tror du att jag är det så har du fel!